Forgiveness
2010.05.14
Funderar på förlåtelse och den genomgripande kraften som ligger i handlingen. När förlåtelse kommer i sin sanna natur, med helt öppna sinnen och med ett omaskerat ansikte så är den en av de starkaste krafter som människan besitter. Förutsättningarna är mottaglighet och äkthet samt mod. Om man i en sådan situation vågar öppna sina känslor och låta rustningen falla så handlar det om att få en öppning för läkning. Att acceptera känslorna och ta dem till sig borde ge en möjlighet till lugn och förståelse.
Frågan är var förlåtelsen bör riktas…till andra, till mig själv eller till en allmän acceptans?
Vem är det som bör förlåtas egentligen? Är det jag som i livet inte vågat ställa mig upp och skrikit efter det jag behövt? Är det jag som bör förlåta mig själv för att jag varit svag och inte krävt det jag direkt skulle ha begärt åt andra.
Eller är det de som stått på opponerande sida som jag bör förlåta? Bör jag förlåta de som gjort orätt. Vad skulle det leda till?
Handlar det inte egentligen om att förlåta sig själv. Att förlåta sig själv för de situationer man hamnat i… Att förlåta sig själv för de känslor man utsatt sig för…
Handlar det inte om att finna en början till läkning genom förståelse och förlåtelse. Om det är så borde det inte vara relevant huruvida det är andra som vill delta i läkningen eller inte.
/Mia
