livetsbådaansikten

Ok
släpper taget...
Konsekvenserna får bli de som de blir.
Just nu känns det som om jag inte har något val.
Ska jag göra det här så måste jag göra det ordentligt.
Fick i uppgift av T att fundera på varför jag har "problem att lita på andra" (inte mina ord).
Resultatet av detta skulle skrivas ner för att förtydliga för mig själv.... inte för ngn annan.
Två separata händelser/känslor/tidsperioder.... i två olika dokument.
so... here I go..

Hemläxa 1.

Varför har jag svårt att känna trygghet i relationen till andra?
För att det aldrig har lönat sig att göra det.
De är ju aldrig kvar.

Hur det än börjar så slutar det alltid med att förtroenden bryts och att man dömer varandra.
De som behövs mest finns aldrig kvar.
Ord som är sagda i förtroende blir slängda i ansiktet.
Händer som smekt  och gett värme sluter sig och ger kyla och smärta.

De slår, river, sliter och knuffar.
Varma kyssar och mjuka händer som från början lämnat lyckorus sätter spår av smärta, svullnad, skada och sorg.
Varma fingrar som hållit i min hand blir kalla och håller i tills luften tagit slut.


Jag levde fem år i ett förhållande av het kärlek, passion och total uppmärksamhet på varandra.
Jag skulle snart fylla 15 när vi träffades. 21 när vi skildes åt.
Naturligtvis så bodde vi ihop inom några månader. Jag bodde ju ändå själv.

Vårt gemensamma liv bestod av motsatser.
Jag kände mig sedd, trygg och älskad.
Jag kände mig sårad, ensam och fångad.

Det fanns tider då det bara fanns vi två. Då vi såg varandra och tänkte samma tankar.
Dessa bröts bara av de perioder som kom och blev längre och längre. perioder då tillvaron bestod av att smyga för att inte störa, vara tyst för att inte reta, att inte skapa irritation till ett högt pris.

Polisen som plockade ihop mig 10 augusti 1998 sa något som alltid stannat i mina öron: "du har haft en känsla av trygghet, men du har betalat ett högt pris för det".

Jag tror han hade rätt. Jag betalade ett pris bestående av rädsla, tårar, blod, utslagna tänder och spruckna revben... i fem år.
Ett pris bestående av skam och skuld.
Ett pris av ansvar.

När "vi" var som bäst kunde inget hindra oss... för det fanns inget eller ingen annan.
När "vi" var som sämst hölls de vackra händerna runt min hals och dunkade huvudet mot elementet till luften tog slut och jag försvann.

När jag fått styrkan hände allt på 24 timmar.
En biltur till den gemensamma stugan för att lämna besked: jag lämnar dig.

Naturligtvis mottogs inte de orden med lugn.
En alltför snabb biltur senare, 5 poliser med dragna vapen, het asfalt och tårar ledde till några timmars vila.
Innan han kom ut dagen efter så hade jag packat allt jag kunde och vände aldrig om.

Några dagar av polisnärvaro, dåligt samvete, oro och andrum följde.
Lappen med akutnumret finns fortfarande kvar...
Har sen dess aldrig känt mig så älskad.
Har sen dess aldrig känt mig så hatad.



Allt det är hanterbart.
Men hur plockar man ihop det som blir kvar?