Not good enough
En känsla av att vara utlämnad,
vill ha kontrollen men lyckas inte
en kontroll som är dubbel,
påtvingad och frigörande
förtroende som sviktar
förväntningar som inte kan uppnås.
Räcker inte till
Man får de utmaningar man klarar av... hoppas jag.
Lite för mycket tunga uppförsbackar nu,
men antar att man bara får det man klarar av.
VET att allt i livet har en mening och en lärdom,
men just nu känns det lite meningslöst
Hormoner i kroppen rusar upp och ner.
Ett litet liv som inte kunde finnas kvar försvinner mer och mer.
Det här var en tung dag, tur att det kommer nya.
Otrygg
Tomhet, frustration och tankar på acceptans
Dras mellan ytterligheter
mellan tankar på trygghet, uppgivenhet och ilska
Hur vet man när något är för bra för att vara sant
Dras mellan ytterligheter
mellan tankar på trygghet, uppgivenhet och ilska
Hur vet man när något är för bra för att vara sant
avskedskram av en björnfamn
Bakslag i dag...
En trygghet lämnar och går vidare i livet...
(lycka till med allt, lycka till de du kommer hjälpa)
En avskedskram av en björnfamn
(förlåt att jag inte kunde krama tillbaka, huden brände)
Hålet efter tryggheten ska tydligen fyllas
(hur är det ingen som vet än)
Gick ut i en vacker höst dag men tomhet
Nu gör allt ont, likväl glädje som tårar
Ett plåster på en halvläkt brännskada hastigt avrivet och det gör ont
det kryper i skinnet igen
Det kryper i skinnet igen
som små, små stötar som rinner längs armar och ben
oron bygger upp sig långsamt, långsamt
kroppen laddar upp till en urladdning
lite läskigt igen
vill inte vara svag längre
vill orka och vara stark
som små, små stötar som rinner längs armar och ben
oron bygger upp sig långsamt, långsamt
kroppen laddar upp till en urladdning
lite läskigt igen
vill inte vara svag längre
vill orka och vara stark
minerat område
har låtit livet ta ett steg för mycket igen
knatade in på minerat område och forsatte gå
lite för långt, lite för fort
återigen så blir gränserna tydliga
med taggtråd runt känslorna och lera under fötterna
darrar och andas
håller i, håller ut
viskar i stormen
Känner oron inuti igen.
-less/ledsen-
har förstått att mycket styrs hormonellt och att trötthet påverkar
vet att det i hälften av fallen är kroppen som lever sitt eget liv
samtidigt är det så att det är orelevant, för det är ändå tanken och känslan som kan påverka och förbättra.
det känns som om kroppen trycker på hjärtat som slår hårdare och hårdare
huvudvärken blir mer och mer intensiv
händerna vill darra lite för tydligt
(tankarna har svårt att hålla sig borta.
när får man egentligen ge upp
och hur gör man det?)
Tomas har bett mig skriva ner de tillfällen/saker som tillfälligt gör att jag mår bättre och samtidigt fundera på vilka hinder som finns för dessa, men det känns mest som en klagolista. Det som fungerar bäst är beröring, men det är ändå inte optimalt i längden. tryggheten och hjälpen läggs då hos andra och då skapar jag den inte själv. om jag då behöver andra för att i stunden må bättre så har jag i princip lagt ifrån mig kontrollen. Vad hjälper det då att veta att beröring hjälper kortsiktigt om det ändå inte är bra i längden?
Känslan för stunden pendlar mellan trötthet och panik.
fast i stormen och orkar inte skrika på hjälp.
here we go again....
Fast i hjulet igen
en vibrerande känsla under huden
ett hjärta som dunkar i takt med tankar som gör korta utfall
håller sakta men säkert på och slipar ner mina nära
ser stormen komma men kan inte låta bli att gå dit
Undrar om det någonsin kommer att bli lättare
undrar om livet någonsin kommer att ha en månad utan tvivel
utan mörker
utan dessa jävla tankar
undrar om det någonsin kommer att kännas tryggt igen
en mammas famn
Två sidor av samma ansikte
Två delar av samma liv
Ett hjärta som vet vad som är rätt -och ler
En magkänsla som håller i lugnet
Ett samvete som kräver svar
-som kräver rättvisa för de som inte är tillfrågade
- som ständigt oroar sig för den som som inte kan ha någon kontroll
En famn som skriker efter den som har störst rätt till den
avstånd som skiljer åt
livsval som delar
Mellan de två delarna, en liten som betalar priset
Hjärtat har två kammare
en för varje sida
en sida fylld av kärlek
en sida blöder
Slå tillbaka
Känner kroppen ladda igen
händerna darrar och knyter sig i försök att finna avslappning
kontrasterna är tydliga
mina spöken är framme i ljuset igen
de kommer om natten men är fullt synliga
de tittar mig i ögonen
döljer sig i full öppenhet
men jag håller kvar
vägrar låta dem skrämma till tystnad
vägrar ligga platt
Är beredd att korta stunder stirra tillbaka
Ni kan dra! Jag har ingen nytta av er!
Är starkare nu och ni skrämmer mig inte längre!
On my knees
Försöker hålla fokus på det funktionella.
Försöker hålla tankarna på den sida om verkligheten där världen inte är så mörk och ensam.
Vill helst inte låta tårarna komma, vill inte gå in i det svarta igen
Har så otroligt mycket i mitt liv att vara tacksam för
har en dotter med ett otroligt stort hjärta
har en man i min närhet som jag älskar (även om du verkar för bra för att vara sann min snällaste)
trots detta har jag svårt att inte sjunka ner under ytan
är så otroligt trött på att gråta nu
vill inte mer
orkar inte mer
Är så otroligt jävla less på mig själv.
så less
En värld av dimma
En natt av grå dimmor
Spöken som varit tysta viskar åter igen
Minnen av monster i garderoben gör sig påminda
morrar bakom stängda dörrar
drar sina klor sakta mot väggen
jag undrar om det blir några märken
jag undrar om de kommer att synas
med ljuset målas det falska spaklet på
visa inte spåren
dölj, vad du än gör så dölj
om du förtränger så har du kontroll
det bästa sättet att slänga ut skräp är att stänga påsen och kasta
knyt ihop
hårt
Ice breaking
Börjar lessna på att skriva
Är trött på att höra mina egna ord klaga på sidorna
Länge kändes det som om det blev bättre när jag fick ut allt men nu känns det som om bilden är oförändrad
ramen är den samma och innehållet flyttas runt
har blivit omringad av mina egna känslor
står i mitten och försöker finna stöd i det som är stabilt
problemet just nu är att jag har svårt att avgöra vad som är stabilt och vad som är riskabelt
går över is och väntar på att den ska ge vika.
sakta och darrande
Wondering/ shaking
Hur fasen ska den här dagen gå?
Känns som om huden blivit skalad och känslorna ligger blödande på ytan och pulserar.
Allt går in och inget stannar utanpå.
skämt gör ont, skratt skakar om och stress bränner.
Allt slår emot, rusar igenom och lägger sig i kroppen.
vet inte var jag ska vända mig.
vill inte medicinera. T är fortfarande inte här.
det hjälper inte längre att fokusera på det lätta. det kanske tar udden av det ... men...
stannar i känslan och håller andan.
hoppas att det inte kommer än
en timme kvar... sen kan det rasa lite
Förlåtelse/hiding/control
Svänger mellan styrka och svaghet
mellan hopp och tomhet
står tom mellan kasten
försöker få förståelse på mitt eget beteende och mina reaktioner
T säger att jag ska försöka se mig själv som jag ser på andra och därifrån försöka förstå och förlåta mig själv
förståelse och förlåtelse.
orden ligger i munnen
smakar konstigt
Orkar inte bli sedd just nu
vill inte att mina spöken ska synas
Om andra ser så ser jag med
fokuserar på det jag borde/måste göra
stirrar framåt med skygglapparna på
håller stenhårt i tyglarna och släpper inte taget nu
försöker göra det som är rätt
försöker hålla mig på vägen... helst utan att ramla i diket
mellan hopp och tomhet
står tom mellan kasten
försöker få förståelse på mitt eget beteende och mina reaktioner
T säger att jag ska försöka se mig själv som jag ser på andra och därifrån försöka förstå och förlåta mig själv
förståelse och förlåtelse.
orden ligger i munnen
smakar konstigt
Orkar inte bli sedd just nu
vill inte att mina spöken ska synas
Om andra ser så ser jag med
fokuserar på det jag borde/måste göra
stirrar framåt med skygglapparna på
håller stenhårt i tyglarna och släpper inte taget nu
försöker göra det som är rätt
försöker hålla mig på vägen... helst utan att ramla i diket
In a bubble...
Ett litet bakslag.... orsakat av inställda flyg...
Hade verkligen behövt träffa T nu...
Avbrott i behandlingen är inte direkt vad jag behöver...
Det känns som om jag startat något som bara rusar
tankar och känslor drar iväg utan kontroll
skit! Behöver dig.
behöver hjälp
fan också!
Bara ett andetag
Väntar på ett andetag
Sitter i bubblan
slår händerna blodiga för att komma ut
Alla försök till närhet bränner som eld på trasig hud
All insyn fastnar på näthinnan
Mina spöken har kommit ut i ljuset
De står fullt synliga för andra som väljer att se
De tittar mig i ögonen
stuck in a moment
överväldigande trötthet
tankar som rusat i 100 km i timmen har stannat och landat
tungt, hårt och djupt.
ihopkrupen på golvet i ett kallt badkar
sökandes ett andetag som stannar och värmer
det kalla vattnet som forsar ner lägger fokus åt annat håll än inåt
fastnar i tankarna
håller i känslan utan att veta hur jag ska släppa
vill inte höra ett gott råd till
vill inte se mer rädsla... har nog med den som ockuperat min kropp
är fast i en virvelvind
är fast i stillhet
ser spöken i ljuset och sanning i mörkret
rädd
falling
Faller
slår i golvet
hårt
huvudet gör ont
håller om
skakar
fast i en mardröm som inte tar slut
vill inte längre
det är inte värt att känna så här
kraften är borta och tomheten blir för tung
hittar ingen utväg
inget slut
vill bara slippa
sjunker
väntar på att luften ska ta slut
Clannad – I Will Find You (Theme From "The Last Of The Mohicans")
Min vackraste/sankmark
Clannad – I Will Find You (Theme From "The Last Of The Mohicans")
Hoppas finna mig själv i det här.
eller snarare hjälpa mig själv
söker stöd från de kring mig
finner stöd där det inte väntas
letar utan att hitta där det borde finnas
du säger att du måste vara hård för att inte vara medberoende
du hävdar att du har två orsaker till det... att rädda dig själv... och att hjälpa mig..
och jag förstår faktiskt vad du menar. det gör jag
men det förklarar inte varför du inte finns där när situationen är över och bara känslorna finns kvar.
det förklarar inte varför du visar totalt ointresse till närhet när det är jobbigt.
det förklarar inte varför du reagerar som du gör.
Hur kan det komma sig att sömnen på soffan är viktigare än ....
vill att du ska förstå
vill att du ska finnas där
i dina armar vill jag känna trygghet
i dina armar vill jag känna att jag kan andas igen
i dina armar vill jag låta de alltför hårda tankarna sakta smälta bort
önskar att du ska se att jag gråter
vill att du ska se att det är mörkt
behöver att du ser att jag drunknar.
-hörde mig själv ropa idag-
insåg att det var inuti... under anfallet.
orden är borta
stänger ner
Hoppas finna mig själv i det här.
eller snarare hjälpa mig själv
söker stöd från de kring mig
finner stöd där det inte väntas
letar utan att hitta där det borde finnas
du säger att du måste vara hård för att inte vara medberoende
du hävdar att du har två orsaker till det... att rädda dig själv... och att hjälpa mig..
och jag förstår faktiskt vad du menar. det gör jag
men det förklarar inte varför du inte finns där när situationen är över och bara känslorna finns kvar.
det förklarar inte varför du visar totalt ointresse till närhet när det är jobbigt.
det förklarar inte varför du reagerar som du gör.
Hur kan det komma sig att sömnen på soffan är viktigare än ....
vill att du ska förstå
vill att du ska finnas där
i dina armar vill jag känna trygghet
i dina armar vill jag känna att jag kan andas igen
i dina armar vill jag låta de alltför hårda tankarna sakta smälta bort
önskar att du ska se att jag gråter
vill att du ska se att det är mörkt
behöver att du ser att jag drunknar.
-hörde mig själv ropa idag-
insåg att det var inuti... under anfallet.
orden är borta
stänger ner
