ensam
Känner mig ensam i mina funderingar just nu.
vet att jag har människor runt mig som skulle orka och vilja lyssna.
men hur ska jag kunna dela med mig av mina tankar om jag inte vet själv vet om jag har rätt att tänka det jag tänker.
hur ska jag kunna dela med mig av känslor som jag inte vet om jag borde ha?
jäkla magkänsla....
den bara skriker rakt ut just nu....
oro
har en dag där stressen har varit för stor.
hinner aldrig i kapp.
det leder till att jag inte slutar jobba. klockan är halv elva och jag slutar inte.
känner att jag inte hinner med,
kan inte sluta fundera.
kontrollbehov? mm
Var inte rädd
När hon berättade så kände jag att jag fick en konstig reaktion.
Först fick tårarna, sedan värken i magen och sen... ingenting. Tomhet. Hopplöshet.
Tanken på att "det är så här livet är" infann sig.
Livet.
brutalt.
Hjärtslitande.
Ofattbart.
Omänskligt.
Min vackra vän har fått en smäll av livet. Hon är sårad och jag gråter för henne.
/Mia
Konsten att se igenom murar
Lillhjärtat frågade härom dagen: vad är det mamma? Jag sa: ingenting.
Hon vände sig omedelbart till sin pappa:
Pappa! Mamma svarar "ingenting" igen, det är inte bra.
Hon är så liten och så klok. Hon läser av sin värld men kloka öppna ögon.
Så liten och har redan lärt sig alla mina signaler. Det är skrämmande egentligen och hoppfullt.
Med henne hjälper inga murar och inget skådespel.
/ Mia
Återvändsgränd
På närmast maniskt vis fixerar jag vid tankar som kanske inte ens är relevanta eller verkliga.
Kan inte släppa. Kan inte låta bli.
Magkänslan skriker. Försöker att inte lyssna.
Jag hör: lyssna på magkänslan. Den brukar ha rätt.
Men min magkänsla är inte att lite på. Den står alltid beredd till alarm. Den driver mig inifrån mot ångest. Mot nedbrytning och ensamhet.
Trött.
Energilös.
Ensam.
Tom?
/Mia
Själspöken
Hur kommer man så långt att man känner tilltro.
Tilltro till människan.
Tilltro till relationen.
Hur kommer man så långt att man vågar lita?
Är det ens ett mål värt att sträva efter? Jag vet inte. Det känns inte så just nu.
Många säger att man ska lyssna på sin magskänsla. Den ska visa människan rätt i livet. Men hur vet man att det är någon slags inre ledstjärna som talar och inte ens egna själspöken som ropar?
För dom finns där. De skriker: "vad fan tänker du med"!?! De river människan inifrån med alltför vassa naglar. De sätter ärriga spår där det borde finnas trygghet.
Jag tror att min inre hud är sårad.
Bränd.
/Mia
