livetsbådaansikten

har låtit livet ta ett steg för mycket igen
knatade in på minerat område och forsatte gå
lite för långt, lite för fort

återigen så blir gränserna tydliga
med taggtråd runt känslorna och lera under fötterna

darrar och andas
håller i, håller ut

tappar orden
får en låsning i själen

klättrar uppför berget i skräck att falla ner

tankarna rusar i takt med blodet
hjärtat pressar på kroppen än mer

tar ett steg i taget
bland sylvassa klippor
uppåt, mot solen jag ser

Sitter i en höstvåt fjällby
dropparna faller tätt utanför fönstret
fryser lite lätt
varm inuti
lite rädd men varm

hör kärleken andas djupa andetag från sängen
ser lugnet i sömnen och ler i själen
funderar om sån värme kan bestå

kan det finnas dörrar i livet som leder hit
kan det finnas rum av tvåsamhet

andas in morgonluften
fyller lungorna med en ny dag
hjärtat är redan fullt

Känner oron inuti igen.
-less/ledsen-

har förstått att mycket styrs hormonellt och att trötthet påverkar
vet att det i hälften av fallen är kroppen som lever sitt eget liv
samtidigt är det så att det är orelevant, för det är ändå tanken och känslan som kan påverka och förbättra.

det känns som om kroppen trycker på hjärtat som slår hårdare och hårdare
huvudvärken blir mer och mer intensiv
händerna vill darra lite för tydligt

(tankarna har svårt att hålla sig borta.
när får man egentligen ge upp
och hur gör man det?)

Tomas har bett mig skriva ner de tillfällen/saker som tillfälligt gör att jag mår bättre och samtidigt fundera på vilka hinder som finns för dessa, men det känns mest som en klagolista. Det som fungerar bäst är beröring, men det är ändå inte optimalt i längden. tryggheten och hjälpen läggs då hos andra och då skapar jag den inte själv. om jag då behöver andra för att i stunden må bättre så har jag i princip lagt ifrån mig kontrollen. Vad hjälper det då att veta att beröring hjälper kortsiktigt om det ändå inte är bra i längden?

Känslan för stunden pendlar mellan trötthet och panik.

fast i stormen och orkar inte skrika på hjälp.