livetsbådaansikten

Falling.
Shit.

Fick lite info av T på mailen idag som skulle förklara den fys. biten av den här karusellen.
Det kändes som om jag faktiskt fick lite mer förståelse för varför kroppen hoppar som den gör.

Ska bli av med den här skiten. Oavsett..
Det svåra är att det kanske innebär priorieteringar jag inte vill göra,
fokus på sånt som känns inrutat och segt
satsningar på läkning, "livskärna" och det mest centrala för behandlingen.

Har på något konstigt sätt fått dagen att flyta på.
Det har varit terminens stressigaste vecka.
Har haft en känsla i kroppen som är ganska ny och inte alls bra.
T hade verkligen rätt när han sa att det skulle bli sämre innan det blev bättre.

För det är mkt sämre nu.



Brottas mellan att följa T´s råd, min magkänsla och mitt huvud.
mellan känsla och logik

tyvärr stämmer inget överens längre och vägen är inte längre enkel.
Den är krokig, går åt konstiga håll.

T´s råd var tydliga
men de är fan inte enkla.

Försöker göra det rätta
försöker göra det som ska ge lugn
försöker ta ett steg i taget och fokusera på det som är lätthanterligt

Det hände ngt nytt
Vaknade av en panikattack.
Annars brukar de komma när jag drömmer och inte sover så djupt, men så var det inte nu.


Sitter upp och låter det gå över men det kommer tillbaka direkt när jag lägger mig ner... hur konstigt som helst.

Börjar lessna på att skriva
Är trött på att höra mina egna ord klaga på sidorna
Länge kändes det som om det blev bättre när jag fick ut allt men nu känns det som om bilden är oförändrad
ramen är den samma och innehållet flyttas runt

har blivit omringad av mina egna känslor
står i mitten och försöker finna stöd i det som är stabilt
problemet just nu är att jag har svårt att avgöra vad som är stabilt och vad som är riskabelt

går över is och väntar på att den ska ge vika.
sakta och darrande

Hur fasen ska den här dagen gå?

Känns som om huden blivit skalad och känslorna ligger blödande på ytan och pulserar.
Allt går in och inget stannar utanpå.
skämt gör ont, skratt skakar om och stress bränner.

Allt slår emot, rusar igenom och lägger sig i kroppen.

vet inte var jag ska vända mig.
vill inte medicinera. T är fortfarande inte här.
det hjälper inte längre att fokusera på det lätta. det kanske tar udden av det ... men...



stannar i känslan och håller andan.
hoppas att det inte kommer än

en timme kvar... sen kan det rasa lite

Ångesten ligger någolunda gömd under huden.
En dag full av kast mellan stress, prestation och skratt har trots allt gått ganska bra.
väntade mig att dagen inte skulle fullföljas, men det gjorde den konstigt nog.

Har tvingat tillbaka anfall och har endast en darrning i kroppen blandat med andetaget som inte vill ner.
måste ringa i morgon.
vill inte men måste för de kring mig.

Svänger mellan styrka och svaghet
mellan hopp och tomhet
står tom mellan kasten

försöker få förståelse på mitt eget beteende och mina reaktioner
T säger att jag ska försöka se mig själv som jag ser på andra och därifrån försöka förstå och förlåta mig själv

förståelse och förlåtelse.

orden ligger i munnen
smakar konstigt



Orkar inte bli sedd just nu
vill inte att mina spöken ska synas
Om andra ser så ser jag med

fokuserar på det jag borde/måste göra
stirrar framåt med skygglapparna på
håller stenhårt i tyglarna och släpper inte taget nu

försöker göra det som är rätt
försöker hålla mig på vägen... helst utan att ramla i diket

Ett litet bakslag.... orsakat av inställda flyg...
Hade verkligen behövt träffa T nu...
Avbrott i behandlingen är inte direkt vad jag behöver...

Det känns som om jag startat något som bara rusar
tankar och känslor drar iväg utan kontroll

skit! Behöver dig.
behöver hjälp
fan också!

Väntar på ett andetag
Sitter i bubblan
slår händerna blodiga för att komma ut

Alla försök till närhet bränner som eld på trasig hud
All insyn fastnar på näthinnan

Mina spöken har kommit ut i ljuset
De står fullt synliga för andra som väljer att se
De tittar mig i ögonen

överväldigande trötthet
tankar som rusat i 100 km i timmen har stannat och landat
tungt, hårt och djupt.

ihopkrupen på golvet i ett kallt badkar
sökandes ett andetag som stannar och värmer
det kalla vattnet som forsar ner lägger fokus åt annat håll än inåt

fastnar i tankarna
håller i känslan utan att veta hur jag ska släppa

vill inte höra ett gott råd till
vill inte se mer rädsla... har nog med den som ockuperat min kropp

är fast i en virvelvind
är fast i stillhet




ser spöken i ljuset och sanning i mörkret

rädd

Faller
slår i golvet 
hårt
huvudet gör ont
håller om
skakar

fast i en mardröm som inte tar slut
vill inte längre
det är inte värt att känna så här
kraften är borta och tomheten blir för tung

hittar ingen utväg

inget slut



vill   bara   slippa

sjunker

väntar på att luften ska ta slut


Clannad – I Will Find You (Theme From "The Last Of The Mohicans")

Clannad – I Will Find You (Theme From "The Last Of The Mohicans")



Hoppas finna mig själv i det här.
eller snarare hjälpa mig själv



söker stöd från de kring mig
finner stöd där det inte väntas
letar utan att hitta där det borde finnas

du säger att du måste vara hård för att inte vara medberoende
du hävdar att du har två orsaker till det... att rädda dig själv... och att hjälpa mig..
och jag förstår faktiskt vad du menar. det gör jag
men det förklarar inte varför du inte finns där när situationen är över och bara känslorna finns kvar.
det förklarar inte varför du visar totalt ointresse till närhet när det är jobbigt.
det förklarar inte varför du reagerar som du gör.
Hur kan det komma sig att sömnen på soffan är viktigare än ....

vill att du ska förstå
vill att du ska finnas där
i dina armar vill jag känna trygghet
i dina armar vill jag känna att jag kan andas igen
i dina armar vill jag låta de alltför hårda tankarna sakta smälta bort


önskar att du ska se att jag gråter
vill att du ska se att det är mörkt
behöver att du ser att jag drunknar.


-hörde mig själv ropa idag-
insåg att det var inuti... under anfallet.

orden är borta
stänger ner

Dagar av aktivitet har satt sina spår

Positiv utveckling som ockuperar tankarna

Känslor av negativ utveckling som huserar i hjärtat

En omvärld som snurrar alltför fort

Allt har satt spår i kroppen

Två små anfall (1) som snabbt kom och gick

Händer som darrar av anspänningen

En trötthet som är total

Sluter ögonen och försöker låta tankarna flyta…

…mot trygghet

…mot lugna andetag

…mot acceptans

 

 

Behöver en stark hand nu som greppar tag och tar mig ut ur mina minst sagt intrasslade tankar.
Är evigt tacksam för älskade Anna Karin ♥ det finns inte många som hon

Har skumma tankar som jag inte ens vill erkänna att jag har i stunden.
Vill skrika ut frustrationen.

Frustrerande irritation blandat med värme mitt i magen
Tårar i ögonen samsas med leenden i själen

Fast i virvelvinden håller jag hårt i stabil mark
inre stormvindar slår ilsket i ett stilla yttre lugn
inre ro skär som skrik i tystnaden
ljuset döljer spöken i mörkret

Vilket stannar kvar längst... en tår eller ett leende?
Vilket hörs mest i tystnaden... ett skrik eller en viskning?
vilket är mest skrämmande.. sanning i mörker eller spöken i ljus?

Suzanne Vega – Small Blue Thing

Inser att de beslut som ska tas kommer att ta några dagar
kan det vara så att vissa beslut i livet aldrig kan bli definitiva... ska de ses som en process som hela tiden omvärderas?

OM det är så...betyder det att man aldrig får lugn i stunden... i alla fall inte under en längre period...


Hur vet jag vad som är rätt för mig både här och nu och i framtiden?
Hur vet jag vad som påfrestar de kring mig minst?
Hur vet jag vad jag ska prioritera?

Att lyssna på magen här och nu eller tänka på konsekvenser längre fram?
Just nu "vinner" magkänslan.... men frågan är om det är rätt.

Lyssna på magkänslan eller inte?

Funderar på vad jag gett mig in på...


(Hittade ett gulligt "citat": Ju mer man tänker, desto mer inser man att det inte finns något enkelt svar.- nalle puh


/Mia

2010.04.13

 

Nya perpektiv på idéer utan logik

nya glasögon sitter på näsan... granskar och funderar

vad är det jag ser?

vad är det som syns?

vad är det som döljer sig?

Vad finns bakom dimman?

 

 

 

 

Har en dag som är fullspäckad av liv... både inre och yttre
Inuti surrar frågor och oro...
Utanför finns alltför många med tårar i ögonen, stress och irritation.
I dag så går allt lite för djupt in ...(vilket i och för sig verkar vara som alla andra dagar)

Gårdagen innehöll allla känslor på skalan.
Ett jobbigt mail resulterade i ett långt panikanfall... ca 25 m.
Sen många små anfall under dagen.
Men det fick i alla fall inte stå i vägen.

Är blockerande trött men...
tänker fortsätta pressa framåt...

Frustrerad
Irriterad
Ledsen
Orolig
Tar ansvar
Har ont

Fan!

Håller i det som svajar minst
Andas...ett andetag i taget
Går framåt... sakta, en fot framför den andra
små, ostadig men ändå bestämda steg

ler mot solen med is i magen
går över den smältande vårisen fast kroppen brinner
tre steg framåt och två tillbaka

holding on

Du säger att du måste lära känna mig på nytt
du säger att jag inte längre är den du trott

-repeterar tyst "du kan inte ta ansvar för andras reaktioner"

ena stunden är jag för glad
då kan du inte avgöra om det handlar om att jag är glad på riktigt eller om jag förtränger känslor
det går för mycket upp och ner
då har du svårt att de om jag är "äkta"

- repeterar tyst "du kan inte ta ansvar för andras reaktioner"

♦

Jag förstår inte just nu hur jag ska kunna vara öppen utan att vara rädd
Jag förstår inte just nu hur jag ska kunna våga ha tilltro utan att känna mig utlämnad
Jag förstår om du inte orkar
jag orkar ju inte med mig själv

♦

Det finns inte längre något val
jag måste göra det här
jag måste läka
oavsett konsekvenser

Jag sa till en vän en gång: hur orkar du med mig?
Svaret blev: ett leende och du är ju du.





Det är för mycket just nu
det svämmar över och jag kan snart inte hålla emot
jag vill inte känna luften darra mer





Stod kvar i stunden och bad om en förklaring.
Jag fick det och även om det skrämde mig så känns det som om jag förstår.
Jag skulle förstå om situationen blir för svår
Jag skulle förstå reaktionerna
Jag skulle åka på en enorm känslomässig smäll... men jag skulle i alla fall förstå.

DE VILL INTE SLUTA.....

ok... utmaningen avklarad... 3,5 timmar i kakelfanskapet som kallas badhus med stojande ungar, kakel öööverallt, vatten och folk.....

Två små anfall (1:or) när aktiviteterna runt omkring avtog och känslan tog över...
golvet var kallt, hårt och ostabilt, luften krympte och ljuden ekade..
I det första satt jag kvar, andades och stannade
I det andra gick jag undan

Har haft några dagar som varit ljusa och lättandade...
just nu så är det lite tyngre... men det är nog dagen som sitter kvar i kroppen...

Tänker inte få det tungt riktigt än.. vill ha några dagars vila..

◊

Har börjat läst boken jag fick...
läset just nu om det "fysiska delen" av panikångestdiagnosen...
har inte bestämt om det som står gör det lättare för mig att förstå (förlåta) mig själv eller om det gör allt mer hopplöst.

◊

Hur som helst... tog mig igenom dagen... utmaning och allt...
sprang inte iväg och gav inte upp
det måste i alla fall betyda något...

◊

ropar i sömnen på natten...

Stärkt av gårdagens energi ska jag ta mig an en utmaning idag...
ett rum av kallt, vidrigt kakel... i några timmar...
(badhuset)

Tänker inte gå med på att jag håller tillbaka pga gammalt skrutt längre...

Har haft en dag full av liv  och rörelse
en dag av aktivitet
en dag bland människor med energi
en dag med oväntad vänskap (det känns fortfarande oväntat)
en dag av kampvilja

tror den här dagen gett lite nya krafter

♦ tacksam ♦

Funderar på när det kan ta slut på skrivandet...när är det slut på orden?
Försöker prata med de nära men då är orden slut... helt plötsligt... då låser sig allt.
◊

Skulle vilja prata med vackraste E... men eftersom du inte förstår hur illa det är .... och du dessutom inte kan hantera det så finns det inte mkt jag kan göra eller säga. Vill att du skulle förstå men samtidigt så kanske det inte är det viktigaste just nu. Vi har alltid kännt varandras känslor men nu förstår vi inte ens varandras ord....
Vet att vi kan hitta tillbaka...är bara orkeslös just nu.

◊

I dag är känslorna borta, inlåsta i ett skåp , bakom en tung dörr... vilket är värre än att känna även det svåra.
Längtar efter att andas.
Vill stanna i kramen, ta ett andetag och slappna av... det är enda sättet.
samtidigt...
vill inte ha beröring alls... beröring ger känslor. beröring ger kontakt... vilket jag inte pallar just nu...
vill inte vara nära
vill inte känna
vill slippa vara... mig
slippa känna
tänker inte öppna den här jävla dörren och titta in

Orkar inte mer!

◊

En dag kvar.
I morgon eftermiddag ska jag till T och bestämma behandling.
Medicinering eller inte?
KBT?
Har väntat på att få göra avstamp i det här..
Det känns som att jag är redo att springa ett maraton lopp och bara står och väntar på att någon ska peka ut starten.

Samtidigt så vet jag inte hur jag ska klara av morgondagen ensam.
Det känns som att klockan två så kommer mina ben inte längre att bära och luften att stå stilla.

Det var länge sedan jag kände mig så ensam.
Samtidigt så måste jag göra det här själv.
Det är enda sättet.

Det här har varit en helvetes jobbig dag.
Halvdolda, idiotiskt formulerade hot utlöste en ångestattack (2:a).

om du tror att jag då tänker anförtro dig ett skit är du helt lost, du kan inte hota med en flagga där det står katastrof och tro att jag lugnt ska stå kvar.
att du dessutom slänger i ansiktet på mig att "du får ju ångest för allt" inför resten av familjen inklusive vår dotter kommer inte direkt göra att jag går med på dina krav. du har inte direkt det förtroendekapitalet att ösa ur! men att du inte förstår det är ofattbart

Luften darrar inuti och just nu vill jag bara sova -inte drömma- bara sova.
Slippa darra, slippa känna paniken, slippa tröttheten.

Jag orkar inte längre...
gråten i halsen börjar övergå till tomhet
två dagar kvar till T.
två dagar kvar tills beslut om behandling.

Han sa att det troligtvis blir värre då...
vill inte ens tänka på det...

vill bara vara tyst...för orden fastnar i halsen
vill skrika ut all frustration

mest av allt vill jag andas



bara andas


- saknar min snällaste idag igen -  nu får jag skärpa mig.

/Mia

Orkar inte mer
orkar verkligen inte mer
vill bara slippa kämpa nu
så trött

◊

saknar min snällaste

En känsla att att sakta drunkna i mig själv finns kvar
Väntar på det där jävla andetaget som inte vill ner ordentligt.
Varför ska det vara så förbannat svårt att slappna av... att låta luften sjunka längre än bara det nödvändigaste?

◊

Var på middag hos svärföräldrarna idag
satt längst inne i hörnet när de började diskutera..
de bråkade inte ens idag, de bara diskuterade... i och för sig ganska högljutt
jag börjar tänka på hur instängd jag är
de pratar högre och högre, snabbare och snabbare
jag känner hur blicken flackar
ljudet känns som i en burk.. det är dovt och brusar
skit också...
reste mig och gick till ett annat rum
det blev lugnare...

◊

några timmar senare var jag i skogen på årets första löptur
det var snö hela de fem kilometrarna men det kändes skönt att få pressa kroppen
för en gångs skull var det jag som straffade kroppen, jag som hade kontroll-
- och inte tvärtom.



Nu är det bara det där jäkla andetaget kvar
förstår inte hur alla kring mig orkar - jag är i alla fall trött på mig

Det har nu gått tre dagar utan något anfall
det har inte ens varit rejäla känningar

E har betett sig på ett sätt som han inte gjort sedan vi träffades... kärleksfull... anstränger sig...

har luften alltför långt upp i bröstet
vill ta djupa andetag men det tar stopp
vet vad skulle hjälpa med det är ju kört

◊

fick besked om sjukdom i familjen idag
E mår så dåligt men biter ihop förstås

är ett dåligt stöd just nu
kan inget annat än att lyssna, svara och finnas där -  så det är vad jag gör
inuti så darrar andningen och pulsen är lite för hög
försöker hålla ihop
hålla ihop mig själv och hålla ihop oss

◊

på tisdag är det dags att besluta om behandling... kan inte skjuta upp det längre

I dag är en darrig och lite skakig dag.
Har haft två :) dagar utan ngt anfall.

Bestämmer för att ladda lite energi hos de fina kring mig.

/Mia