En värld av dimma


En natt av grå dimmor
Spöken som varit tysta viskar åter igen
Minnen av monster i garderoben gör sig påminda
morrar bakom stängda dörrar
drar sina klor sakta mot väggen

jag undrar om det blir några märken
jag undrar om de kommer att synas

med ljuset målas det falska spaklet på
visa inte spåren
dölj, vad du än gör så dölj
om du förtränger så har du kontroll
det bästa sättet att slänga ut skräp är att stänga påsen och kasta

knyt ihop
hårt

labyrinter



Finner anledning till hopp i tvivlet
känner att du kan alla labyrinter
du hittar vägen utan spår
okonstlat
omålat


utan säkerhetslina och på stapplande fötter
fortfarande på stigen
just nu värt varenda sekund

Holding on



Ser sakta ut i mörkret utanför fönstret.
Ser tystnaden bortom de kalla väggarna.
Känner oron inuti kroppen och hoppas att natten inte blir för tung.

På något vis har du smugit in under min hud och för några få timmar lagt en hinna av trygghet.
En främmande men varm känsla.
För första gången en trygghet som inte skrämmer.
För första gången trygghet som inte gör ont.
En stillhet i kroppen som inte bränner i huden.

Behovet av att skapa styrka i ensamhet är större än någonsin sen du kommit in i mitt liv.
Du har satt ett mål och visat vägen
Ser dig där vid vägens slut...
... och brevid dig står jag

Daring to trust




Inser att jag vandrar längs stadens gator och väntar på en storm
Tittar på molnens form och tyder ifall de är orosmolm eller inte
Stannar alltför länge och tittar på löven
väntar på en darrning

Tittar åter igen efter stormen i lugnet
Skräms, som alltid av stillheten

Letting go/holding on







Wings of faith



Bor i den lilla stugan i skogen
livet packat i resväskor
andas luft igen och ser himlen utan dimma framför ögonen

har landat tryggt i mitt beslut att lämna
har lyft med trygga vingar mot framtiden

bakom ena örat hörs den svaga rösten som viskar åt mig att inte våga
att inte lita på...
att inte andas för djupt...
att inte våga välja lycka...

men just nu, just idag håller jag för öronen och flyger vidare

Walking trough the mist



Kastas mellan känslor idag men står ändå stadigare än jag förväntat mig.
Trodde att jag nu skulle ha börjat storma men har ännu bara funnit en krusning på ytan.
Hällregnet håller sig undan och än så länge finns det bara en dimma kring mig.




Forgiveness

2010.05.14

Funderar på förlåtelse och den genomgripande kraften som ligger i handlingen. När förlåtelse kommer i sin sanna natur, med helt öppna sinnen och med ett omaskerat ansikte så är den en av de starkaste krafter som människan besitter. Förutsättningarna är mottaglighet och äkthet samt mod. Om man i en sådan situation vågar öppna sina känslor och låta rustningen falla så handlar det om att få en öppning för läkning. Att acceptera känslorna och ta dem till sig borde ge en möjlighet till lugn och förståelse.

Frågan är var förlåtelsen bör riktas…till andra, till mig själv eller till en allmän acceptans?

Vem är det som bör förlåtas egentligen? Är det jag som i livet inte vågat ställa mig upp och skrikit efter det jag behövt? Är det jag som bör förlåta mig själv för att jag varit svag och inte krävt det jag direkt skulle ha begärt åt andra.

Eller är det de som stått på opponerande sida som jag bör förlåta? Bör jag förlåta de som gjort orätt. Vad skulle det leda till?

Handlar det inte egentligen om att förlåta sig själv. Att förlåta sig själv för de situationer man hamnat i… Att förlåta sig själv för de känslor man utsatt sig för…  

Handlar det inte om att finna en början till läkning genom förståelse och förlåtelse. Om det är så borde det inte vara relevant huruvida det är andra som vill delta i läkningen eller inte.

/Mia

 

 

 


Step 2



Har gått vidare i behandlingen nu. KBT på allvar, steg 1, visualisering.
Trodde inte att jag skulle reagera på metoden. Trodde jag skulle ha för svårt att slappna av för att det skulle fungera.
Men det fungerade.
Blev så slut att jag ville kräktes efteråt.

Idag var målet att kunna framkalla ett anfall.
(Vilket låter helt absurt).
Tanken var att i trygg miljö kunna trigga ett anfall och sedan arbeta sig ur det.




Skiträdd...
Varför känna trygghet om trygghet skapar ångest?
Varför visa förtroende om det skapar oro?
Är vinsten värd priset?

RSS 2.0