livetsbådaansikten -

It´s alittle complicated

Har fått frågor om rädsla idag.
Rädsla för att bli sårad och rädsla för att såra andra.

Du ville veta hur dina känslor påverkade mig..
tyvärr vet jag inte något svar som är tydligt...
är rädd för att klampa på för hårt
är rädd för att du ska tröttna
samtidigt så är rädslan ett pris jag tänker betala

hörde en bra beskrivning en gång:

det är som att den känslomässiga huden är brännskadad
oavsett om beröringen sker med värme eller kyla så kommer den att kännas överdrivet starkt
oavsett syftet med beröringen så kommer det att smärta

◊

du är orolig för hur jag kommer att må om du sårar eller oroar på något vis och naturligtvis skulle jag ljuga om jag sa att det inte är några problem
klart jag kommer att reagera... precis som vanligt...
jag kommer ramla
jag kommer gråta
jag kommer vara konstig
jag kommer att tveka
jag kommer att vara rädd

men du...
du kan räcka ut handen om jag ramlar
du kan ge mig en kram om jag gråter
du kan stanna kvar om jag är konstig
du kan vänta på mig om jag tvekar
du kan finnas om jag är rädd

Det är fortsatt utredning, behandling... och i värsta fall medicinering som gäller...
det tar tid, engagemang och envishet.
Men jag ska ut på andra sidan... även om jag inte ser det nu.

Att må dåligt är ingen anledning att inte leva ...

2010-03-31 @ 14:47:05 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Upp ner hit och dit

Är trött idag...
trött och beslutsam...
och tacksam...

Kanske trötthet inte är en sån dum känsla att bryta berg och dalbanan med...

♥

2010-03-29 @ 21:34:53 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Aaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhh

Blir galen!
Förstår mig inte på män över huvudtaget!!!
Eller så är det så att jag inte förstår mig på människor...

FAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Lesbisk?

Är så jävla förbannad!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

2010-03-29 @ 07:34:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Darrande andetag

Bestämde mig idag för att tillåta mig en dag av vila... min typ av vila
tanken var att inte känna efter när ångesten kommer
tanken var att göra precis tvärtom.. EN dag
bestämde mig för att göra det som faktiskt har fungerat...
att stänga av... att hela tiden hålla tankarna igång på annat...

Alltså... precis tvärtemot vad T säger
... för att få vila

Tyvärr så blev konsekvenserna tvärtemot det jag hade tänkt.
Två ångestanfall (1 & 2,5).. varav ett mitt under pågående teaterföreställning

Känner att de ökar i intensitet...
vill inte hamna på golvet igen.. det är ju jag som har kontrollen.
har telefontid med T i morgon...
för en gångs skull känns det skönt..

I natt ska jag sova utan musik....
det får kännas hur det vill...
är så less på det här....

2010-03-28 @ 21:47:58 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

A good day

Väntar ut känslor
väntar ut tid

vill se vad som befinner sig på andra sidan ångesten

I dag har varit en bra dag
en dag av vila

försök till närhet

försök till äkthet

◊

frågan är om du klarar den fula sanningen

är livrädd att veta svaret på den frågan... om svaret inte är det jag vill höra.

hur lång tid tar det innan du blir trött på att höra om min ångesst?
hur lång tid tar det innan du inser att det händer varje jävla dag?
hur lång tid tar det innan du förstår att jag behöver dig mer än jag visar?

och vad händer då?

försökte idag att låta dig veta när känslan kom

fick ett ok tillbaka

du försvann inte

men du tog inte min hand, du såg inte på mig och strax senare hade du gått

Varför vill du veta? Handlar det om att du ska ha kontroll?

Vad är det för idé att jag ska berätta när du ändå inte hjälper mig?

när du ändå inte....

jag är så otroligt trött på mig själv nu, vill inte mer
känner sakta att tröttheten tar över
idag orkar jag inte kämpa mer
tårarna är för nära

du är den som är värd risken
du är den som är värd kampen för trygghet
men jag klarar nog inte av att du visar någon form av likgiltighet nu

samtidigt förstår jag att du inte förstår... hur skulle du kunna göra det?
du har ju aldrig fått veta...

Jag älskar dig och hatar att jag sårat dig genom att hålla dig på avstånd
jag hatar att jag inte vågat berätta att jag inte mår bra
har trott att det är så här livet ska se ut
har trott att det är så här livet ska darra

2010-03-27 @ 22:36:05 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (2) Trackbacks ()

Is the road to ruff?

Jag skriver och skriver. Nöter och nöter.
Sakta maler jag vidare.... förstår inte hur de kring mig orkar.
T säger att allt ska ut... att tankarna inte ska hållas tillbaka utan skrivas ner och "göras konkreta"...

I teorin låter det ok, men i verkligheten skulle jag då sitta vid datorn och skriva i timtals... för just nu finns det inget stopp på tankarna, inget stopp på orden.

◊

Har haft tre små anfall i dag. Två sittandes i möte... snark.
Men de var i alla fall små (2 på skalan.... )
Tyvärr så lär jag väl erkänna att idag så ligger de nära under huden och att det troligtvis kommer fler..
Håller i mig själv idag och tar en timme i taget

Försöker att inte skrämmas av en lätt känsla av att falla som vägrar lämna mig idag

Har en känsla av att jag kommer att vara trött i kväll..

/Mia

2010-03-26 @ 11:16:01 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Back on the floor

De senaste två veckorna har det hänt så otroligt mycket. Jag är mer bestämd än någonsin att slita fram alla spöken i garderoben och se dem i ögonen. Jag ska få kontroll på det här! En gång för alla ska jag inte backa när känslorna svämmar över. Jag vägrar! Aldrig någonsin mer backa!

Har börjat berätta det som måste berättas för de centrala människorna i mitt liv. Ingen vet väl någonsin om allt. Jag ser ingen anledning att berätta om vartenda anfall..

Jag tror att det hänt mycket i mitt liv på den senaste tiden.

Jag har visat mig oskyddad och utan mask för älskade AK.

Har berättat för vackraste E.

Har fått stöd från oväntat håll vilket jag är otroligt tacksam för.

Har skrivit här och för första gången satt ord på det som hände. Helt enkelt satt processen i rullning.
T varnade för att det skulle bli sämre innan det blev bättre. Jag är inte helt beredd på att hålla med honom men det kan finnas vissa spår av sanning i hans ord.

Har haft en bra dag med små lufthål och glädje. Bestämde mig för att inte stänga ute men det gick väl sådär.

Det kom plötsligt den här gången. Den iskalla smällen i magen, hjärtat som rusade och luften som inte ville röra sig.
Golvet och ångest.
Fan!

◊

Ska bli kvitt den här skiten! Tänker inte ge mig!

Det största problemet är ansvaret för allas känslor. Har i stunden svårt för att ta ansvar för dem kring mig som påverkas av att veta, av att se. Att då stanna i stunden och känna mina egna känslor verkar helt självupptaget.... och känns totalt egocentriskt.

Äntligen dejt med T i morgon.... den besserwissen.

◊

Varför frågar du inte? När jag säger att jag ska berätta om de ångestanfall jag fått för T i morgon... varför frågar du inte om jag haft några? Varför vill du inte veta?
Du håller om mig när du kommer hem
Jag vet att du älskar mig
Jag vet att du ser alla mina känslor som i en spegel.
Varför i helvete vill du inte fråga? Du är så central i mitt liv.

2010-03-25 @ 21:30:11 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (1) Trackbacks ()

Darrande lugn

En dag av stillet.
En dag av återhämtning.
En dag hittills utan isande känslor och dunkande hjärta.

Ett darrande konstigt lugn mitt i stormen.

Kanske en natt utan musikpå repeat i öronen?

Går det att stå ut med tystnad?

2010-03-25 @ 15:50:25 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nytt försök, livsläxa 2

Har en relativt bra dag. Ska göra ett nytt försök att åtminstone börja med "läxan" igen (efter gårdagens fiasko).
Det som är tråkigt är att då kommer det väl att bli konstigt igen men men...

◊

Det verkar som om mycket har hänt som jag kopplar till tillit till andra (eller brist på) har skett under samma tidsperiod. Vad det beror vet jag inte... troligtvis ligger mitt fokus här eftersom jag aldrig arbetat med det på samma sätt förut. (Att jag inte minns mycket från när jag var liten kan väl också inverka.)

Det känns som om tisperioden 93-98 var fullspäckad av dubbelhet.

◊

Ok, nu slänger jag ut det... får snygga till sen.

◊

Det var i slutet av juni -96. Jag hade en lugn period med relativ harmoni kring mig...
R veckopendlade till södra Skåne och var bara hemma lörd-sönd varannan vecka. De dagar han var hemma så var han oftast endera trött eller glad så "vi" mådde ganska bra.
De dagar han var borta bestod av att andas och faktist må rätt så bra.

Jag och min då bästa var ute en kväll. Vi skulle till stadens park för att träffas, sitta på en filt, dricka lite vin, njuta av solen och, som bästa D hoppades på, träffa D´s nya kärlek.

Kvällskylan hade kommit även om solen fortfarande värmde ansiktet.
Bästa D och jag på en filt, "nya kärleken" och hans vänner, några glas vin och för mycket fnitter

◊

Sen försvann världen
vaknade senare på det där kalla jävla golvet

det är inte mycket som jag hatar mer än kalla fuktiga golv mot huden

jag vet inte varför jag vaknade just då men det kändes som om när jag vaknade så grät jag redan
det kändes som om gråten var det som väckte mig, och inte det som pågick

antar att det var därför han slutade

det är konstigt att det som gjorde mest ont var känslan av panik, fullständig panik

-kände din andedräkt, den luktade alkohol-

då trodde jag inte sånt hände om man inte drack för mycket
då trodde jag att jag var skyddad och att min kropp var min
då trodde jag att "så länge man säger nej"...
sen dess vet jag att ett "ja" eller "nej" inte alltid efterfrågas
sen dess vet jag att min kropp inte är trygg
sen dess vet jag.

För mig var våldtäcktsdroger något som man hörde talas om, men som aldrig kom nära... tills då.
För mig var sommarnätter till för att må bra... inte för att vakna i skräck på ett badrumsgolv mitt i...

Jag var inte en sån som blev våldtagen.

-Du slutade, tittade på mig reste dig och gick. Till och mer då hade du makten. Du kunde gå därifrån. mina ben ville inte lyda.

Tog mig till slut upp mot badrumsdörren, slet i kläderna, ramlade ut i vad som var en hall och ut i trappen.
Tog mig ut från det vita stenhuset, ut på en cykelväg.
Gick i vad som kändes som en evighet. Såg tillslut var jag var. Fann en busshållplats och kröp ihop på bänken.
Morgonbussen var nästan tom och körde mig hem till den tomma lägenheten.

Jag visste att det inte fanns någon ide att berätta. Att försätta sig själv i den situationen var idiotiskt.
Vad skulle jag säga. Jag hittade ju inte ens tillbaka till det låga vita stenhuset men bruna fönsterkarmar.
Bröt ihop framför en vän, J, en vecka senare. Han förstod utan mina ord ungefär vad som hänt och tog reda på vem du var. Du skulle inte ha valt någon du suttit brevid hela kvällen.

Jag såg dig några veckor senare. Du var blåslagen och svullen i ansiktet. Tydligen hade J hittat på dig.
Har bara sett dig en gång sen dess.
Den fysiska smärta du skapat gick över ganska snart. Det andra kommer nog aldrig att försvinna helt.

Konsekvenser;

Jag tycker inte om doften av alkohol eller fulla människor.
Jag tycker inte om att vara påverkad själv.
Jag litar inte på människor som jag inte känner... helst inte på någon
jag HATAR kalla badrumsgolv. HATAR!!!!!!!!!
Skamkänslor
Skuldkänslor

/Mia

2010-03-24 @ 09:13:21 Permalink den mörka sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Andetag

Fegar ur, vilar och andas en stund.

2010-03-23 @ 21:20:19 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

I stunden

Provade att stanna upp en stund när det blev svårt
Försökte stanna i känslan... låta den ligga där framför mig.. öppen och sårbar
provade att låta klockan ticka och vänta tills det skulle gå över

Just nu är dubbelheten total och känslorna ligger närmast under huden
logiken som talar
hjärtat som viskar

någonstans mitt i magen... en kall, darrande känsla

Fick alltid höra när jag var liten att "allt skulle ordna sig"
Vilket skitsnack

Sakta är det alltför mycket som går åt helvete just nu

Livet gör ruggigt ont i bland

Det man får förlorar man alltid

/Mia

2010-03-23 @ 14:52:19 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fortsättning Läxa 1

Försöker fokusera och göra det jag ska/måste/borde/inte vill....
Jävla T (borde stryka över psykolog på skylten och skriva besserwisser)
Men men... here I go...

Konsekvenser...

jag älskar beröring på ryggen och nacken, men får direkt ångest vid beröring på framsidan av halsen
jag får grym ångest av trygghetskänslor
jag tycker inte om närhet... (dubbelhet)
jag tycker inte kom komplimanger...
jag tycker inte om "trygga" relationer... går hellre för tidigt... "satsa inte mer än du kan förlora"
Hatar att inte har kontroll... det är mer allmänmänskligt...
Skapar kontrollkänsla genom omvägar... kontrollerar det jag kan även om det blir negativa konsekvenser.... och oftast är helt orelevant.
har svårt när människor visar starka känslor... glädje... ilska... Starka känslor= ångest.
Kan inte släppa kontrollen.
Mest av allt så har jag svårt att stanna i stunden och känna efter

Orkar inte mer idag... slår på You tube och låter Pain of salvation skölja in i med Road salt.

Upprepar igen...

1. Möt - fly inte
2. Acceptera - spjärna inte emot
3. Driv - spänn dig inte
4. Låt tiden gå - var inte otålig

/Mia

2010-03-22 @ 22:24:14 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

med alltför hårda steg...

Förlåt att jag sårar dig...

...att jag inte kan ge mer

...att jag inte kan ta bort allt som gör ont och skrämmer

...att jag klampade in där jag inte hörde hemma och ställde till oreda.

Förlåt mig om jag gått med alltför hög hastighet in på mark som inte är min, rivit i rötter utan möjlighet att läka dem.

Du behöver bara viska åt mig att vända om och gå.

2010-03-22 @ 16:41:39 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

4XFAN!

Repeterar tyst för mig själv;

1. Möt - fly inte
2. Acceptera - spjärna inte emot
3. Driv - spänn dig inte
4. Låt tiden gå - var inte otålig

och lägger till ett tyst: "helvete"!!!!!!!!!!!!!!

Det här måste bli lättare.

2010-03-21 @ 23:15:40 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Livsläxa....

Ok
släpper taget...
Konsekvenserna får bli de som de blir.
Just nu känns det som om jag inte har något val.
Ska jag göra det här så måste jag göra det ordentligt.
Fick i uppgift av T att fundera på varför jag har "problem att lita på andra" (inte mina ord).
Resultatet av detta skulle skrivas ner för att förtydliga för mig själv.... inte för ngn annan.
Två separata händelser/känslor/tidsperioder.... i två olika dokument.
so... here I go..

Hemläxa 1.

Varför har jag svårt att känna trygghet i relationen till andra?
För att det aldrig har lönat sig att göra det.
De är ju aldrig kvar.

Hur det än börjar så slutar det alltid med att förtroenden bryts och att man dömer varandra.
De som behövs mest finns aldrig kvar.
Ord som är sagda i förtroende blir slängda i ansiktet.
Händer som smekt och gett värme sluter sig och ger kyla och smärta.

De slår, river, sliter och knuffar.
Varma kyssar och mjuka händer som från början lämnat lyckorus sätter spår av smärta, svullnad, skada och sorg.
Varma fingrar som hållit i min hand blir kalla och håller i tills luften tagit slut.

Jag levde fem år i ett förhållande av het kärlek, passion och total uppmärksamhet på varandra.
Jag skulle snart fylla 15 när vi träffades. 21 när vi skildes åt.
Naturligtvis så bodde vi ihop inom några månader. Jag bodde ju ändå själv.

Vårt gemensamma liv bestod av motsatser.
Jag kände mig sedd, trygg och älskad.
Jag kände mig sårad, ensam och fångad.

Det fanns tider då det bara fanns vi två. Då vi såg varandra och tänkte samma tankar.
Dessa bröts bara av de perioder som kom och blev längre och längre. perioder då tillvaron bestod av att smyga för att inte störa, vara tyst för att inte reta, att inte skapa irritation till ett högt pris.

Polisen som plockade ihop mig 10 augusti 1998 sa något som alltid stannat i mina öron: "du har haft en känsla av trygghet, men du har betalat ett högt pris för det".

Jag tror han hade rätt. Jag betalade ett pris bestående av rädsla, tårar, blod, utslagna tänder och spruckna revben... i fem år.
Ett pris bestående av skam och skuld.
Ett pris av ansvar.

När "vi" var som bäst kunde inget hindra oss... för det fanns inget eller ingen annan.
När "vi" var som sämst hölls de vackra händerna runt min hals och dunkade huvudet mot elementet till luften tog slut och jag försvann.

När jag fått styrkan hände allt på 24 timmar.
En biltur till den gemensamma stugan för att lämna besked: jag lämnar dig.

Naturligtvis mottogs inte de orden med lugn.
En alltför snabb biltur senare, 5 poliser med dragna vapen, het asfalt och tårar ledde till några timmars vila.
Innan han kom ut dagen efter så hade jag packat allt jag kunde och vände aldrig om.

Några dagar av polisnärvaro, dåligt samvete, oro och andrum följde.
Lappen med akutnumret finns fortfarande kvar...
Har sen dess aldrig känt mig så älskad.
Har sen dess aldrig känt mig så hatad.

Allt det är hanterbart.
Men hur plockar man ihop det som blir kvar?

2010-03-21 @ 21:04:38 Permalink den mörka sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Reflektioner....

Har fått i uppgift att skriva om en händelse eller en episod i mitt liv som jag tror påverkar mina möjligheter att lita på andra människor. Syftet med det är att jag ska förtydliga mina tankar för mig själv...
Jag ska tydligen börja med att hoppa från högsta berget på en gång...
Naturligtvis var min rektion.... "varför inte sätta ut en annons eller spela in en pjäs till folkteatern"....
Det mottogs inte som ett kul skämt av T.

Hur ska jag kunna skriva om ngt som jag inte kan tänka på själv? Får ju inte ihop en mening ens....

◊

Försökte skriva lite.... slutade skakandes på golvet i badrummet.
Blir så arg på mig själv.

T varnade att det skulle bli mycket sämre innan det blev bättre, speciellt innan KBT - beh kom igång. Hoppas att det här är en tillfällighet..... för jag vill inte att han ska ha rätt. Hur ska jag orka utveckla de här tankarna när jag inte ens kan skriva ner ordet.

Om jag skriver så blir det sant.

Får förtroenden från oväntat håll,
får veta att jag betyder nåt för någon.
Återigen dubbla känslor...
Ena sidan glädje och lugn (konstigt) och andra sidan magskärande rädsla.
Hur lär man sig lita på människor. Är det ens eftersträvansvärt?
Om jag får stöd från oväntat håll... bör jag då ta den?

Risken är alltför välbekant... har tänkt igenom hur det kommer kännas..... när förtroende bryts och slås tillbaka

Huden är (för?) brännskadad.

/Mia

2010-03-21 @ 01:04:58 Permalink den mörka sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dyka utan livlina.

Har de senaste dagarna fått flera anfall..
De är små och jag har svårt att tro att de syns när de kommer.

Det känns som om jag har ställt mig på kanten till ett stup med rep runt midjan... lutat mig fram och gett andra änden på repet till de som vet.

Det vore så lätt att låta mig falla nu.

Antar att det blir lättare, men det här med att vara öppen och lita på andra är inte mitt starkaste kort. Den invanda masken är så mycket lättare... åtminstone på kort sikt.

2010-03-20 @ 15:51:48 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Monstret under sängen

Läste på en hemsida och fann där dessa tips...

1. Möt - fly inte
2. Acceptera - spjärna inte emot
3. Driv - spänn dig inte
4. Låt tiden gå - var inte otålig

Möt, accepter, driv, låt tiden gå.... Ok, alltså allt jag kämpar emot.

◊

Det hände tre gånger idag. Iskallt finger som pockade inuti och krävde uppmärksamhet.
Det vill jag inte möta och acceptera.

2010-03-18 @ 20:39:53 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det hände...

I dag är dagen då det hände.
Dagen jag fick en diagnos.

Försöker identifiera känslorna...
försöker våga bli rädd...
försöker våga känna...
försöker våga släppa kontroll...

Fick konstigt, skrämmande och ovärderligt stöd från oväntat håll... Tanken väcktes genast... vågar jag lita. Vågar jag ta hjälp. Det här är ju inte den personen jag ska lita på.

2010-03-18 @ 00:23:31 Permalink den ljusa sidan Kommentarer (1) Trackbacks ()

letting go?

Tankarna vandrar utan att fråga om lov
Magkänslan gör samma sak
Från total kontroll utan ansträgning till ansträngd illusion?

Ler

gråter

håller i

släpper taget

2010-03-14 @ 22:31:53 Permalink den mörka sidan Kommentarer (0) Trackbacks ()

strutseffekten

Funderar över hur det här kunde hända.... det som nu egentligen inte har hänt ännu.
Genom att inte defeniera det som händer (inte händer) så gör jag som strutsen och gömmer mig i sanden.

En känsla av att ta ansvar där ansvar inte behövs (?) tas infann sig.... men hur fasen vet jag vad som är rätt?

Talade med en vän häromdagen... älskade ak... Hon sa att det inte fanns ansvar för mig att ta ännu... att jag än så länge inte hade någon skuld att hänga på ryggen...

Ändock så finns en oro i magen som viskar: orätt..
Det finns små små naglar som rispar lätt under ytan av frustration...

Var går gränsen?

2010-03-07 @ 20:16:03 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Restless. Loneliness..... Hopeless?

Just nu består min tillvaro av oro och myror i kroppen... från huvud till tå.
Hur fasen kunde det här hända?

Återigen frågan & svaret;
- vad är det?
- Ingenting.

2010-03-04 @ 22:45:38 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()